Läs gärna i Johannes evangelium 4:5-26
Det var mitt på dagen. Solen stod som allra högst på himlen, det var varmt och dammigt. Luften riktigt dallrade i hettan, och Jesus som var ensam satte sig ner vid brunnen för att vänta på lärjungarna som skulle ordna lite mat. Han var trött och han var törstig. Då kom en kvinna gående mot honom, med en kruka på huvudet. Kvinnan såg honom säkert på långt håll. Vad tänkte hon? Blev hon rädd? Kände hon sig obekväm? Funderade hon om hon ändå inte skulle vänta med att hämta vatten? Kanske tänkte hon: ”Jag har gått så långt, och han verkar vara ensam, de andra är inte där, jag slipper i alla fall gliringarna och blickarna…” Den här dagen skulle förändra hennes liv, men hon anade förstås ingenting när hon kom gående med krukan. Ja, hon såg det förstås direkt att han var jude, så hon förväntade sig inte att bli tilltalad, kanske inte ens en blick. Så långt i berättelsen hade inget ”onormalt” inträffat, inget utöver det vanliga…
Då hände en rad häpnadsväckande saker. Jesus bad kvinnan om en tjänst och visade sitt behov. Han var trött och törstig, han behövde hennes hjälp, hennes kruka. Han kunde inte ta upp vattnet själv. Han sa: ”Ge mig något att dricka”. Hon svarade med att nästan tillrättavisa honom: ”Hur kan du, som är jude, be mig om vatten. Jag är ju en samarisk kvinna.” Underförstått: ”Vad håller du på med? Vad är du ute efter, egentligen?” Hon var för det första kvinna, för det andra en ensam kvinna, för det tredje får man anta att hon ansågs som en dålig kvinna, eftersom hon hämtade vatten mitt på dagen då det var som allra hetast – ingen annan skulle göra det, och hon gjorde det säkert för att få vara ensam vid brunnen. För det fjärde, hon var samarier.
Jesus hade väckt kvinnans nyfikenhet; vem var han som inte har vett nog att hålla sig inom passande gränser? Jesus sa: ”Om du visste vad Gud har att ge och vem det är som säger till dig: Ge mig något att dricka, då skulle du ha bett honom, och han skulle ha gett dig levande vatten.” Kvinnan tolkade Jesu ord som om han syftande på levande/rinnande vatten till motsats mot stillastående/unket vatten och sa ungefär så här, kanske lite ironiskt: ”Kom igen – du har ju inget att hämta upp vattnet med och brunnen är djup. Skulle du vara större än vår fader Jakob som gav oss brunnen?” Men jag tror att hon nu på allvar började undra över vem han egentligen var. Jesus antydde att han hade något som hon saknade, och han svarade med att än en gång peka på att vattnet han hade att erbjuda var något helt annat: ”Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv.” Kvinnans reaktion var omedelbar. ”Ge mig av det vattnet! Då slipper jag gå hit igen. Ge mig.”
Så långt berättelsen om Jesus och kvinnan vid brunnen. Men vad har det med dig och mig att göra? När Jesus säger till kvinnan: ”Om du visste vad Gud har att ge och vem det är som säger till dig: ge mig något att dricka, då skulle du ha bett honom, och han skulle ha gett dig levande vatten”, så säger han det också till dig och mig. Är du törstig? Om du är det, hur släcker du din törst? Det kan krävas en del mod att erkänna sin inre törst och våga ta reda på vad den består av. Vi tar till surrogat, ibland ganska medvetet. Vi fyller vår tid med intryck, ”scrollande” och den snabba kick det innebär. Prylar, stugor, skotrar, alkohol; du kan nog själv fylla på listan. Jag tror inte att någon av oss kan säga att vi har full frihet i det här. När vi dricker ur andra källor, ur ”usla brunnar”, då förvärras törsten, men samtidigt förblindas vi till att rikta vår längtan fel. Lite grann som att försöka släcka törsten med söt och sliskig läsk – det går inte.
Jag tror att varje människa föds med en inre törst, en längtan efter Gud, som bara kan släckas av Gud själv… Är du törstig?
Jesus sa:
”Är någon törstig, så kom till mig och drick.
Den som tror på mig, ur hans inre
skall flyta strömmar av levande vatten,
som skriften säger.”
Detta sade han om Anden,
som de som trodde på honom skulle få.
Joh 7:37-39