Ni kanske inte känner mig,
men det spelar ingen roll,
jag måste få berätta.
Jag heter Maria och kommer från Magdala,
ibland kallas jag för Maria Magdalena.
Det var för ett par dagar sedan det hände,
dagen innan påskhögtiden, på fredagen.
Ja, visst hade jag hört
att han hade talat om sin död,
men det var något jag varken ville
eller kunde förstå.
Inte kunde väl Mästaren dö?
Det gör ont att minnas;
arresteringen, tortyren, rättegången
och folkets grymma rop:
”Korsfäst honom, korsfäst honom!”
Jag var med hela vägen, ända fram till korset.
Jag såg honom lida och dö.
Inga av hans närmaste vågade sig fram,
bara Johannes och så vi kvinnor förstås.
De var väl rädda antar jag.
Soldaterna spärrade vägen,
jag ville röra vid honom,
men inte ens hans mor släppte de fram.
Vi sjätte timmen blev det mörkt,
det var underligt;
precis som om hela jorden höll andan.
Vid nionde timmen dog han med ett högt rop.
Jag tog mig snabbt därifrån,
jag orkade bara inte stanna.
Dagen efter sabbaten, i gryningen,
gick jag till graven
för att göra en sista tjänst för honom.
Jag hade med mig kryddor och olja.
När jag kom fram såg jag att stenen var borta;
hade någon av de andra redan hunnit dit?
Jag lutade mig in i gravöppningen
och fick se att Herren inte var där,
i stället satt där två män i vita kläder
där kroppen skulle legat och de sa:
”Varför söker du den levande bland de döda?
Han har uppstått, han är inte här”.
Men jag kunde inte förstå vad de sa
utan gick gråtande därifrån.
Plötsligt såg jag en man komma gående emot mig,
det är nog trädgårdsmästaren tänkte jag,
och frågade: ”Var har ni lagt Honom?”
Han svarade: ”Maria”.
av Christina Andersson
Kristus är uppstånden! Ja, Han är sannerligen uppstånden!